Ud & Se (om Anders And)

[Stefan Diös]

Tack, Jörgen C, som skickade mig ett ex av Ud & Se, december 2002, så jag 
slapp vagga iväg hela vägen till Centralstationen på mina stackars ömmande 
plattfötter.

I artikeln berättar Sonja Rindom återigen hur "Langtbortistan" en gång 
skapades. Jag vågar mig på att själv översätta ur artikeln... det blir 
förhoppningsvis mindre fel än om jag försöker skriva av danskan: "Vi fick 
inte lov att nämna de olika länderna vid sina rätta namn. Då kom jag på 
begreppet Långtbortistan, som är förståeligt både för barn och vuxna och 
genast signalerar något avlägset." Detta är i dag hennes stoltaste enskilda 
minne, särskilt som Danska Språknämnden har "godkänt" Langtbortistan som 
ett riktigt ord.

Återstår att se om någon orkar leta rätt på första förekomsten i Danmark 
eller Sverige, eller en eventuell förlaga hos Barks...

Det står mycket annat intressant i artikeln. Sonja Rindom är i dag 98 år 
gammal. Hon berättar hur hon fick hoppa in som tillfällig vikarie 1949, vid 
45 års ålder, och sedan höll på oavbrutet till 1982. Frågan hon fick av 
redaktören löd: "Tycker ni om barn?". Gång på gång i artikeln återkommer 
Rindom till just detta: hur hon hela tiden arbetat enbart med barnens bästa 
för ögonen. Hon menade till och med att Anders And-tidningen skulle vara 
"en fristad för barnen, något som inte angick de vuxna".

Om jag här får skjuta in en tanke, så intresserar detta mig eftersom jag 
själv inte alls tänker på det viset när jag utför motsvarande arbete för 
dagens KA & C:o. Naturligtvis är jag medveten om att många barn läser 
tidningen, men jag brukar försöka bortse från det under arbetets gång. Jag 
vill att texten ska kunna tillföra alla läsare något, inte minst de lite 
äldre. För mig skulle det verka hämmande för kreativiten att "tvingas" att 
enbart vända mig till små barn.

Detta om detta. Något annat som fascinerar mig i artikeln är den oerhört 
starka ställning Sonja Rindom tycks ha haft. Flera gånger vägrade hon att 
översätta serier som hon fann olämpliga, t.ex. nedsättande mot någon etnisk 
grupp. Då fick redaktionen vackert kasta serien i papperskorgen och leta 
upp något annat i stället. Inte heller hade någon redaktör - enligt 
artikeln i alla fall - inflytande över t.ex. vilka namn hon valde på 
figurerna. Så som Rindom skrev, så blev det också.

Kalle Anka var hennes favoritfigur, särskilt jämfört med Musse Pigg som hon 
fann "alltför tråkig och ofelbar". När hon någon gång läste Anders And 
efter sin pensionering blev hon för det mesta besviken, för hon tyckte inte 
att det verkade som om någon riktigt brydde sig om arbetet med tidningen 
längre. I dag skulle det inte ens falla henne in att öppna en tidning: "Jag 
blir på dåligt humör av det. Och så är det för mycket reklam. Sånt passar 
inte i en tidning för barn."

Intressant för oss svenskar är slutligen att Sonja Rindom minns sig ha 
skapat sångtexten till "Den suckande sjömannen", nästan identisk med den 
svenska trots att det i Barks original handlar om en cowboy. Det tror jag 
att vi har talat om förut här på listan, och om jag inte minns fel stämmer 
det med våra rön att Danmark var först med den. Däremot känner jag inte 
igen att hon har hittat på andra klassiker som t.ex. "Pengalösa" och "Milda 
Mammon"... men det stämmer säkert!


S Diös